Resebloggar från Travellerspoint

Uzbekistan

Moskeer, Minareter och Madrassor

Bukhara och Khiva, Uzbekistan.

sunny 37 °C
Se Centralasien 2009 på hammarns karta över resan.

Fran Samarkand ar Bukhara bara en behaglig fyra timmars tagresa bort. Jason och Michelle, de tva australiensarna, ar pa samma tag och vi bestammer oss for att dela rum i Bukhara tillsammans med Jason, en kanadensisk langfardscyklist som i vantan pa ny falg till sin cykel ser sig omkring i Uzbekistan. Bukhara ar an varmare an Samarkand och temperaturen styr till stor del aktiviteterna. Nar det ar som allra varmast retirerar vi till nagon servering, garna luftkonditionerad eller atminstone med gott om sittplatser i skuggan. Upptacktsfarder runt staden praglas av kryssande genom grander pa jakt efter skuggsidor att folja.

Bukhara kom snabbt att bli en personlig favorit. Staden med sin mer an tusenariga historia har varit med om mycket. Den var en gang en viktig utpost langst sidenvagen, mongoler med Jenghiz Khan i spetsen har haft staden i besittning innan Timur Lenk tog over. Nagra arhundraden senare totalforstorde roda armen staden. Centrum utgors av Lyabi-Hauz torget som bestar av en 400 ar gammal bassang omgardad av lika gamla mullbarstrad. Flertalet madrassor kantar dessutom torget. En perfekt plats att koppla av under de varma eftermiddagstimmarna. Omradet kring Khalon minareten ar en annan favoritplats, den nastan 900-ariga minareten har ar fantastiskt vacker och ett arkitektoniskt masterverkt. De tva intilliggande madrassorna ramar in platsen pa ett utsokt satt. avsaknaden av turister gor det dessutom mycket lattare att ta in atmosfaren.

P1030609.jpg
Khalon Minaret, Bukhara.

P1030599.jpg
Ismail Somani Mausoleeum, Bukhara.

Efter ett par dagar i Bukhara bestammer vi (jag, Jason, Michelle och David) oss for att ta oss vidare till Khiva. Vi delar en taxi de cirka 55 milen genom oknen. Resan gar relativt smartfritt, for mig i alla fall, Michelle led av magsjuka och var inte pa sitt basta humor :)
Var chaffor talade forstas ingen engelska men det visade sig att han jobbat i sydkorea ett par ar. David ar engelskalarare i Sydkorea sa dar sitter jag, bredvid tva australiensare i baksatet pa en Daewoo Nexia mitt i den Uzbekiska oknen medan en kanadick och en uzbek smapratar pa koreanska i framsatet. Ibland kanns varlden liten...

Val i Khiva hittar vi fyra ett billigt home-stay och ger oss ut och inspekterar det nya naromradet. Khiva bestar av en gammal stadskarna, avskarmad fran resten av staden tack vare sin stadsmur. Innanfor murarna oppnar sig en valbevarad liten stad i staden som kryllar av madressor och minareter. Den lilla ytan gor dock att man snabbt avverkat omradet innanfor murarna. Nasta dag foljer jag med nagra fransoser pa en utflykt ett par mil utanfor Khiva. Ett omrade dar ett 20-tal fort ligger utspridda over ett ganska stort omrade. Vi nojer oss med tre, det mest imponerande var Ayaz-Qala, ett 2000 ar gammalt komplex av lera som mirakulost nog fortfarande star ganska valbevarat.

P1030626.jpg
Islom-Hoya Minaret, Khiva

P1030687.jpg
Ayaz-Quala, utanfor Urgench

Jason, Michelle och David aker vidare norrut, mot Moynaq som for bara 30 ar sedan lag vid Aralsjons kust. Nu ar den i det narmaste en spokstad. Jag ar mindre intresserad av den utdoende staden och langtar till bergen sa jag valjer att flyga tillbaka till Tashkent for att darifran ta mig over till Penjikent i Tadzjikistan. Innan jag kunde aka vidare var jag dock tvungen att losa den ekonomiska biten. Visa-kort ar underligt nog inte gangbart overallt i Uzbekistan :)
Det loste det sig dock genom en tripp till grannstaden, Urgench, tillika regionshuvudstad i omradet. Eller loste sig och loste sig... Det hela var en ratt omstandig procedur. Efter atta (ja, atta!) underskrifter och en jakla massa vantande far jag antligen loss mina dollar. Sen borjar aventyret att hitta nagon att vaxla till lokal valuta med. Eftersom den svarta vaxelkursen ar 25% battre an den officiella ar den det sjalvklara valet. Sen tar budgivningen vid, jag vill ju forstas ha sa bra vaxelkurs som mojligt sa fohandlingarna kan paga ett bra tag. Avslutar aventyret med middag och en ol sedan ar den dagen over. Semester nar den ar som bast! :)

Samma kvall sitter jag pa ett av Uzbekistan Airways Tupolev 154:or pa vag mot Tashkent. Darefter styr jag kosan mot Tadzjikistan.

Författat av hammarn 04:18 Arkiverat i Uzbekistan Tagged backpacking Kommentarer (0)

Uzbekistans storstäder.

Tashkent och Samarkand, Uzbekistan.

sunny 33 °C
Se Centralasien 2009 på hammarns karta över resan.

Taget fran Moskva anlande sent i Tashkent, Uzbekistans huvudstad och f.d. Sovietunionens fjarde storsta stad. Efter 70 timmar pa ett tag var det skont med en dusch och en fet dubbelsang. Taskent ar en stad som saknar egentliga sevardheter. For de flesta ar det mest en nav for fortsatt resande, sa aven for mig. Spenderade dock tva dagar i staden och gillar den skarp. Lite skitig storstadskansla men allt finns tillgangligt och restaurangutbudet ar inte dumt. Var runt lite i stan och kollade in bland annat bazaaren som ska vara centralasiens storsta. Nar man strosar runt dar sa paminns man aterigen om hur trevliga uzbekerna ar. Gang pa gang blir man bjuden pa frukter, notter eller andra godsaker fran deras marknadsstand. Inte paprackad som i sa manga overturistade lander utan bjuden!

P1030320.jpg
Non forsaljerskor i Chorzuu Bazaar, Tashkent.

Tunnelbanan ar aven den vard att namnas. Med 34 grader i luften sa ar den frascha, luftiga och svala tunnelbanan en valkommen oas. Tog mig vidare till Samarkand med tag. Snabbt och billigt satt att resa i ostra delarna av landet. Samarkand som sa gott som alla hort talas om nagon gang ar en mycket speciell stad. Nar man sitter pa en takrestaurang, dricker en kopp choy och solen gar ner over azurbla moskeer samtidigt som Mujahezzin ljuder i fjarran ar det latt att kanna sig som en av huvudpersonerna i en tusen och en natt saga. Avsaknaden av turister hjalper till. I just Samarkand finns dock en hel del men nu ar det betydligt mindre an under hogsasong.

P1030435.jpg
Guru Amir Mausoleeum, Samarkand.

Samarkand har ett flertal magnifika sevardheter i niva med andra varldskanda dito som Taj Mahal. Registan som ar den mest kanda blev dock lite av en besvikelse. Ett scenbygge pagick for fullt nar jag var dar, forberedelser infor en festival den 25:e Augusti. Laktare och annat forstorde lite kanslan. A andra sidan ar sa gott som alla monument har anda restaurerade. Sovjetunionen lade ner mycket tid och kraft pa att underhalla dessa platser. Dock ar detta i jordbavningsdrabbade Uzbekistan ett standigt pagaende projekt.

En rolig grej hande nar jag var dar, nar jag star och fotar ena medrassan i Registan sa borjar en tjej prata med mig.

Hon:
-"Hi, where are you from"

Jag:
-"Sweden"

Hon:
-"Oh, beutiful country"

Jag:
-"Have you been there"

Hon:
-"Ehh, no"

Och sa vidare, det vanliga tugget typ. Helt plotsligt borjar hon dansa! Huh? Jag vander mig och far syn pa ytterligare 30-40 dansande tonariga tjejer. Och jag befinner mig mitt i smeten, vafan?! Det har ar inte min ratta miljo! Forsoker diskret kryssa mig ner till neutral mark , duckandes for sjalar som yr och forbi fnittrande tjejer. Misslyckas kapitalt med att gora det diskret men stapplar slutligen ner. Kommer fram till att de repeterar nat dans och sangnummer infor festivalen. Jag rakade hamna i klam och tjejen var fr valuppfostrad for att be mig dra. :) Sakert skitkul for de som sag spektaklet i alla fall.

P1030409.jpg
Repetitioner i Registan, Samarkand..

P1030495.jpg
Shah-I-Zinda, Samarkand

Besokte dom flesta stora sevardheter i Samarkand, ska inte traka ut er med fler detaljer i stil med ovan. Rakade aven vara dar under helgen sa jag passade pa att aka till marknaden i Urgut 45km utanfor (Marknader ar nastan alltid bast pa sondagar). Delade rum med Jason och Michelle, tva australiensare som senare visade sig vara pa vag at samma hall som mig, alltsa sodeut mot Bukhara. Mer om bade Bukhara och australiensarna i nasta inlagg.

Intressant (allt ar ju relativt...) att notera ar att den Uzbekiska valutan (Som) gatt lika daligt i krisens spar som den svenska kronan vilket innebar att ett redan lojligt billigt land blivit annu billigare. Mycket billigare an jag trodde innan jag akte. Dessutom ar vaxelkursen pa svarta marknaden 20% battre an den officiella samtidigt som det ar lagsasong vilket innebar att man kan pruta mycket pa boende och annat vilket sammantaget gor Uzbekistan till ett otroligt billigt land att resa runt i.

  • Marshrutka (minibuss) 45km - 6 kr

  • Tag, 25 mil - 40 kr

  • Taxi, kortare stackor - 5(!) kr

  • Boende - 75 kr

  • Middag - 25 kr

  • Pinglass - 2 kr

Författat av hammarn 02:07 Arkiverat i Uzbekistan Tagged backpacking Kommentarer (0)

Tashkent Express

1 tågvagn, 70 timmar, 37 uzbeker, 1 svensk.

sunny 27 °C
Se Centralasien 2009 på hammarns karta över resan.

-Money, money! upprepar den ryske polisen på Kazansky Vokzal samtidigt som han gnider tummen och pekfingret mot varandra. Han har inte för avsikt att släppa ut mig på perrongen därifrån tåget går förrän jag betalat honom en slant. Det här är ett tåg jag inte får missa, för mycket kraft och planering har gått ner i visum och andra arrangemang. I sammanhanget handlar det om småpengar. Jag betalar utan att göra något storre väsen av mig och han släpper äntligen ut mig till tåget. Faktum är att Kazansky Vokzal fullkomligen kryllar av poliser. När tåget till Tashkent ankommer stationen får alla resenärer ta sig igenom en mur av poliser. Av Moskvas nio tågstationer är Kazansky Vokzal den varifrån tåg till centralasien avgår/ankommer. Väl på tåget inser jag snart att jag är den enda västerlänningen. Vagnens Provodnitsa (vagnvärd) verkar trevlig. Kanske inte hans uppsyn dock, mannen har ett midjemått som nog överträffar min längd. Därtill en guldblankande övre tandrad. Han skickar in mig i en tom kupe, och jag sätter mig tillrätta. Somnar ganska snart, tåget avgick 12 på natten. Nästa eftermiddag når vi Samara och tåget fylls på med nya passagerare. Tre uzbeker ansluter till min kupe. Nomonjon, 31 år och 3-barnspappa. Maxim, 21 år, på väg hem till sina föräldrar och Amantaev, vagnens skämtare som utseendemässigt skulle kunna passera för svensk. Alla är trevliga och snart har vi bekantat oss med varann. Medan Nomanjon visar bilder pa sin familj bjuder han på uzbekiskt snus, små flörtkulor man stoppar under läppen, inte helt olik vår svenska variant. Tillbringarna med Choi (te) och de ryska varianterna av Non (brod) avlöser varandra.

P1030280.jpg
Tashkent Express.

Gränspassagerna tar en evinnerlig tid. Att lämna Ryssland tar fem timmar. Att därefter ta sig in i Kazakstan ytterligare tre. Runt lunchtid dag två kan vi äntligen fortsatta vår resa. Den väldiga kazakiska stäppen breder ut sig utanfor kupefönstret. Det är glest mellan stoppen. Ett av de längre tar vi i Aktöbe, en stad där så gott som alla arbetar inom gas- eller oljeindustrin. Efter Aktöbe saknas dock Maxim. Efter lite förfrågningar visar det sig att han och ytterligare en kille från vår vagn fastnat i Aktöbe. De blev kvarhållna av kazakiska poliser och deras pass ar fortfarande på tåget. Vid nästa station dyker de båda upp igen, de har åkt om tåget i taxi och hann fram i tid. Taxiresan blev dock inte billig och de valde att ta en springnota, taxichaffisen var dock med på noterna och hann få tag på en kazakisk polis i tid. Han hoppar på tåget i jakt på Maxim och hans kumpan som rullar vidare enligt tidtabell. De försöker gömma sig i var kupe men det funkar förstås inte i längden. Polisen får tag på dem och en hetsk strid utbryter mellan främst polisen och var provodnitsa som febrilt försvarar passagerarna. Efter utdragna och bitvis heta diskussioner går slutligen tågvärden segrande ur striden. Som jag förstod det tack vare att vi befann oss pa tåget, den kazakiska polisen har inte samma befogenheter på det Uzbekiska tåget.
Maxim klarade sig undan men inte utan ett par blåmärken och en ömmande käke. En avskedspresent från polisen innan han lämnar tåget.

Kuzulkum-öknen dominerar nu landskapet vi rullar genom. Inte en öken med sanddyner likt Sahara utan den domineras av torr, till synes livlös växtlighet i form av små buskar. Uzbekerna ar oförskämt morgonpigga men förmiddagstimmarna är ljuvliga och bör inte sovas bort. Efter lunch stiger temperaturen snabbt till obehagliga nivåer. Den Uzbekiska gästfriheten är fantastisk och längst vägen köper vi på oss lokala läckerheter som Kolbaza (korv), Somsa (piroger), Marutsha (glass), ägg, nudlar och några konstiga yoghurtbollar som jag glömt namnet på. Non och Choi finns alltid tillgängligt. Inte bara i vår kupe utan i hela vagnen blir jag välkomnad och bortskämd. Snart lär jag mig namnen på fler passagerare och att gå genom tåget består i en lång rad hälsande och idel inbjudningar på en kopp te. På kvällen smusslas det med spriten, flaskor av Vino (Vet inte vad det var egentligen, inte vin i alla fall) och vodka slinker ner i rask takt.

P1030284.jpg
Vår kupe, Jag mittemot Amantaev och Nomonjom bredvid mig. Fråga mig inte varför jag sitter i bar överkropp.

Det fanns naturligtvis en språkbarriär men inte så stor som man kanske kan tro. Gester, papper och penna samt sunt förnuft tar en långt. Det finns dock gränser. Att försöka förklara att "jag jobbar som simuleringsingenjör i norra Sverige på vintertestbana för ett tyskt företag som utvecklar bland annat bromssystem till personbilar." är en harang som gör även mina svenska bekanta uttråkade halvvägs in. Maskiningenjör som arbetar inom bilindustrin kom vi dock fram till och det fick duga tycker jag. Hädanefter är jag student om någon frågar.

P1030297.jpg
Mahsitali med sina föräldrar.

Sista dagen pa tåget var den minst intressanta. Den präglades av väntan och värme. När tåget lämnar Kuzulkum-öknen bakom sig och når den Uzbekiska gränsen har temperaturen hunnit over 30-gradersstrecket. Klimatet i tågkupen kan närmast beskrivas som en bastu. Det känns som en evighet innan de kazakiska gränsvakterna släpper förbi oss. På den Uzbekiska sidan går det fortare. Som utlänning blir jag dock extra uppvaktad av läkare och sjuksköterskor. Svininfluensan har gjort att man inte får ha feber om man vill in i Uzbekistan problemfritt. Tempen tas pa samtliga i tåget, själv blev jag i alla fall insläppt.

P1030306.jpg
Ena sidan av en uzbekisk immigrationsblankett, undrar vad jag skrev under på egentligen...

Efter nästan precis 70 timmar når vi Tashkent, Uzbekistan. Att kliva av tåget är som att gå från en bekant och familjär miljö tillbaka till verkligheten, som turist i Uzbekistan. Jag och mina nuvunna vänner går skilda vagar på stationen. Jag kommer dock sent att glomma dem. Vi har bytt såväl adresser som telefonnummer och jag har lovat att skriva dem och skicka bilder från tågresan.

Författat av hammarn 11:02 Arkiverat i Uzbekistan Tagged train_travel Kommentarer (1)

(Inlägg 1 - 3 af 3) Sida [1]