september 2010

Sent om sider kommer så ett sista inlägg från Georgienresan.
Efter allt slappande och vindrickande var det hög tid att bege sig upp till bergen igen, siktet var inställt på Tusheti, ett bergsområde norr om Kakheti som gränsar mot Dagestan i öster och Tjetjenien i norr. De isolerade dalgångarna i Tusheti kunde fram till 1978 endast nås med hjälp av hästar eller genom att helt enkelt använda fötterna. 1978 byggde Sovjet en väg som anslöt Tusheti och Kakheti vilket är samma väg som jag och Karolina nu använder oss utav. Numera är dock näst intill ingen längre permanent bosatt i Tusheti. De har istället flyttat ned till vinregionen Kakheti men många återvänder varje sommar till deras bostäder i bergen för att njuta av den svala luften, ta emot de turister som hittar hit och tar med sig boskapsdjuren upp på sommarbete. Med vägbygget följde även elektricitet men den försvann igen i början av 80-talet och Tusheti är fortfarande till stor del utan elektricitet. Något som är ganska skönt när man är här som turist kan jag själv tycka. En och annan större stuga har dock egen generator, främst de som inriktar sig på turister förstås.

Även om det som sagt numera finns en väg till Tusheti är det inte direkt tal om någon flerfilig motorväg. Det krävs fyrhjulsdrift för att ta sig över det hisnande Abano Pass (2917 m) överhuvudtaget och det går ingen lokaltransport utan man får hyra en jeep med förare. Det går förstås att köra själv också om man vill men jag skulle knappast ge mig på det...

Den första byn man når efter passet är Omalo och där lämnade vi också vår chaufför och övernattade hos en trevlig familj. Middag, sömn samt lite planering var det enda vi hann med den kvällen dock. Nästa morgon siktade vi på att vandra norrut, längst en dalgång och via ett antal byar. Frukosten icke att förglömma, ordentlig georgisk mat och givetvis serverad med ett glas cha-cha (hemgjord sprit). Eftersom vi inte var självförsörjande (tog inget tält eller spritkök med oss) så kändes det bekvämast att hålla sig till dalen och därmed alltid vara i närheten av byarna. Vandringen var lätt och rätt odramatisk. Landskapet var imponerande men inte på samma nivå som i Svaneti. De högsta topparna i området förblev skymda bakom det böljande skogstäckta bergslandskapet. Naturlivet imponerade dock på mig, framför allt fågellivet; örnar, gamar och andra bevingade rovdjur kryddade vår vandring. Efter sisådär en halv dags vandring nådde vi Dartlo, nästa by längst dalen och där beslutade vi oss också för att övernatta.

Dartlo har en imponerande siluett och något som utmärker alla byar i området är stenhusen med deras skiffertak. Ofta toppas byarna av spektakulära vakttorn där de äldsta härstammar från 1100-talet.

Dartlo Village, Tusheti

Kvelo Tower

Kanonmat serverades som vanligt av vår värdfamilj och den Georgiska maten är verkligen en höjdare. Lätt, fräscht och vällagat vart man än vänder sig. I Tusheti serveras dessutom landets bästa (i min mening) Khachapuri, vilket är delikata ostfyllda bröd. De varierar i utförande mellan olika landsdelar och just i Tusheti var de tunna och något mindre bastanta än i övriga landet, dessutom finns här landets godaste ostar att tillgå. Den goda tillgången på färska mejeriprodukter i bergen är något jag uppskattar, den ost, mjölk och yoghurt från kossor, får och getter som betar i närområdet är purfäsk och riktigt god.

Karolina, dinner in Dartlo

Från Dartlo vandrade vi nästa dag vidare, via Kvano till Dano där vi stötte på patrull. En äldre herre bjöd in oss på "fika". Något som i denna del av världen innebär ett fulldukat bord med mat och gott om vin och cha-cha. Givetvis tackade vi ja och tack vare Karolinas språkkunskaper (ryska i detta fall) så hade jag även för omväxlings skull gott utbyte av pratstunden. Annars har jag ju som bekant de senaste åren av någon underlig anledning haft en förkärlek för resmål med obegripliga lokala språk. Skönt att slippa gestikulera och gissa för en gångs skull.

Old man in Dano

Det är områden som just Tusheti jag som "lat äventyrsresenär" älskar, det är inte bara en natur- och vildmarksupplevelse utan i varje by blir man inbjuden, ofta vid flera tillfällen, på mat och dryck och allmänt umgänge. Efter att ha mättat våra magar vandrar vi (något vingligare) vidare och samma procedur upprepas i nästa by. Att se tillbaka på en dag i Tusheti kan innebära att man spenderat 10 timmar från start- till slutdestination och ändå har man bara avverkat 8 kilometer Vi tog oss i alla fall till slut fram till Chesho, platsen för vår nästa övernattning.

Från Chesho gick vi norrut till den sista byn i dalen innan den Tjetjenska gränsen. Girevi som den heter kan stoltsera med ett av de mest imponerande vakttornen i Tusheti och nu börjar även naturen anta ett mer dramatiskt utseende.

Watch tower in Girevi

Vi stannade dock bara några timmar i Girevi och vände snart tillbaka till Parsma som ligger mitt emellan Girevi och Chesho. I Parsma skulle det nämligen hållas en festival nästa dag som vi absolut inte ville missa. För första gången i Tusheti fick vi även lite problem med att hitta boende. Många georgier var ditresta för att besöka festivalen så det var lite ont om lediga sängplatser. I Georgien löser sig dock alltid sådant, människorna är fantastiskt hjälpsamma och till slut fick vi bo i det ännu inte öppnade hotellet i byn. Fantastisk upplevelse och vi hade ett helt hotell för oss själva, ett väldigt vackert beläget hotell byggt helt i trä dessutom, magiskt!

Hotel, Parsma

Tusheti kryllar av festivaler denna årstid, varje by hedrar "sitt" helgon under sensommaren. För just Parsma så är det St. George (ja precis, St. Göran på svenska, han med draken) som ska äras. Festivalen skulle börja nästa dag vid 2-tiden så vi begav oss mycket spända dit. Det första vi insåg var att den var uppdelad, männen för sig och kvinnorna för sig. Jag begav mig upp till männens tillhåll, nämligen byns Khati, (helgedom på svenska) som är dedikerat till byns helgon, alltså St. Göran i detta fall. Det visade sig dock inte helt enkelt att ta sig dit. Män vaktar helgedomen med träpåkar så man måste springa förbi dessa och utstå en del slag under resans gång, tog över en vecka innan blåmärkena på låret lagt sig och då var dom ändå snälla mot mig som turist Väl där välkomnas man med tre snapsar cha-cha och får ta del av delikatesserna från grillen.

Beatings with wooden swords, festival in Parsma

Meat in the mens corner, festival in Parsma

Efter ett tag så var det dags att samlas, såväl män som kvinnor, för den stora middagen. Långa bordsdukar var utlagda på gräset som skapade ett antal artificiella "långbord" och kvinnorna kom in med maten de förberett allt eftersom. Givetvis en utsökt måltid och framförallt vinet flödade denna dag. Det hela var en väldigt minnesvärd och speciell upplevelse. Sång och dans förekom förstås också och stämningen var lysande. Festivalen avrundades med att de mest kompetenta ryttarna gjorde upp på hästryggen.

Dancing and dressing up, festival in Parsma

Dinner, festival in Parsma

Vi begav oss därifrån på kvällen för att ta oss tillbaka till Chesho varifrån vi gjort upp med vår förare att möta oss nästa morgon för att ta oss tillbaka ner till Kakheti. Vi tog oss sedan raskt vidare till Tbilisi samma dag eftersom jag skulle flyga hem nästa morgon. Ett abrupt slut på en fantastisk semester och jag har på känn att detta inte var sista gången jag besökte Georgien. Just Tusheti tillhör mina absoluta favoritresmål och är ett ställe jag lan rekommendera varmt till alla likasinnade.

Nu är det hög tid för mig att återgå till arbetet men så fort jag har något intressant att berätta om mina resor så återkommer jag förstås här.