augusti 2010

Efter att ha vilat upp mig några dagar i Tbilisi och mött upp med Karolina, den tjeckiska jag träffat tidigare i både Tbilisi och Mestia och som jag kommer att resa med ett tag framöver, så bestämde vi oss för att åka vidare till Signaghi. Signaghi ligger två timmar öster om Tbilisi mitt i Kakheti, georgiens vindistrikt. Georgien är vinets ursprungsland och här har vin producerats i över 8 000 år! Vinet har en helt annan karaktär än det franska vi är vana vid. Det är fruktigare och ofta sötare, åtminstone det röda vinet. Jag som normalt inte är någon större vindrickare uppskattade dock det georgiska vinet. Vet inte om det berodde på omgivningen eller smaken men det spelar mindre roll. Förutom vin så produceras även stora mängder konjak samt chacha (Det typiska georgiska eldvattnet som finns överallt i landet och är gjort på restprodukter från druvor. Liknar inte vår vodka alltså utan mer Slibovice från centraleuropa).

Var och varannan person i Kakheti odlar sitt eget vin eller har en släkting som gör det och befolkningen är riktiga livsnjutare. Vi visste inte riktigt vad vi skulle förvänta oss av området då ingen av oss hade någon kunskap om området sedan innan. Lilla Signaghi var dock en väldigt överraskning, byn (ca 2000 invånare) ligger på en kulle och bjuder på fin utsikt över Alazanidalen och dess täcke av vinodlingar nedanför. Byn är omgärdad av en stadsmur och fick mig att associera till Dubrovnik eller kanske någon italiensk pittoresk medelhavsstad snarare än de i övrigt så grå och betongtunga georgiska städerna. Innanför muren finner man kullerstensgator, träbalkonger och vita fasader, den georgiska staten har nyligen lagt ut stora summor på att restaurera byn för att attrahera turister och göra den till Kakhetis turistort nummer ett. Så länge det görs smakfullt och så länge det inte är fler turister än dem vi stötte på så har jag inget emot det hela. (Det värsta med turism är ju trots allt alla jäkla turister...)

Gata i Sighnaghi

"Happy Line" skylt, strax innan Sighnaghi. Innebörden blev klar först efter vistelsen där

Efter ankomst hamnade vi hos en trevlig georgisk familj och det första de gjorde var att placera oss i hammocken på verandan med var sitt glas vin. Vi behövde vila efter en lång resa lät det (i själva verket var vi bara 2 timmar från Tbilisi...) Jag klagade inte utan lät mig hänföras av det goda vinet och den fantastiska utsikten över vinodlingarna i dalen. Faktum är att vi i stannade i Signaghi i fyra dagar, jag vet ärligt talat inte riktigt vad vi gjorde där så länge, platsen är förtrollande och det kändes som att tiden stannat upp. Jag och Karolina träffade en dansk duo som bodde på samma guesthouse och det gamla ordspråket ”Lika barn leka bäst” passade väl in på oss. Vi fyra umgicks en hel del de närmsta dagarna, danskarna var som danskar är mest, glada, öppna och för det mesta berusade. De två var far och son där sonen var såväl författare som mentalt handikappad. Ja, enligt danska staten åtminstone, han verkade inte alltför upprörd över det hela. Fadern var gymnasielärare i politik bl.a.

Karolina och danskarna, Terass i Sighnaghi

Förutom att dricka och äta gott så hittade vi dock på en del i trakten också under dessa dagar. Jag och Karolina misslyckades grovt med att lifta runt i regionen. Inte för att folk inte ville stanna och plocka upp oss, tvärtom, så gott som alla bilar stannade även om de inte hade plats. Tror det hade mer att göra med att vi inte visste vart vi skulle. Märkligt kan tyckas men vi ville egentligen bara driva runt mellan olika kloster och vingårdar. Vi tänkte att lokalbefolkningen borde veta vilka platser som är bäst att besöka som turist men oj så fel vi hade. De hade ofta mindre koll än oss och även om vi fick skjuts till bl.a. ett kloster utanför Signaghi så påstod föraren att det var ett helt annat kloster än det faktiskt var. På det hela så är det otroligt svårt att lifta om man inte har en given destination så vi gav snart upp och återgick till att dricka vin i hammocken tillsammans med danskarna...

Förutom våra danska vänner var det en hel delegation israeler där också. Israeler som jag ofta träffar på resande fot tillhör inte direkt mina favoritnationaliteter. Detta av flera olika anledningar och ytterligare en dök upp i Signaghi. Israelerna där firade Shabbat vilket bland annat innebär att de inte får "ta sig för något" eller "utföra något" under dagen. Jag är inte direkt någon expert på judiska helgdagar men för den israeliska tjej som var med och som klagade över magsmärtor under dagen blev det ganska kritiskt. Hennes vänner ville inte släppa iväg henne till sjukhuset eftersom det var Shabbat och när det till slut blev riktigt akut och hon ändå var tvungen att åka ambulans till sjukhuset i Tbilisi så behövde hon omedelbart opereras. Blev aldrig riktigt på det klara med exakt vad som var fel men hon klarade sig som tur var även om det hade besparat henne en massa smärtor och problem om hon åkt till sjukhuset betydligt tidigare.

För att återgå till våra aktiviteter så gjorde vi ett nytt försök på vin/klostertripp, denna gång gjorde vi en riktig utflykt tillsammans med våra danska vänner och med Guram, farsan i familjen där vi bodde, som guide/förare.
Vår husvärd körde runt oss under dagen och i typisk georgisk stil så började vi med att provsmaka vin och konjak på en vinfabrik för att sedan bege oss till diverse kloster. Ordningen kan tyckas underlig men i Georgien är den helt naturlig....

Vinflaskor i vinfabrik, Qvareli

Karolina och Kristen, vinprovning i Qvareli

Gremi castle and the Church of the Archangels

Kovlatsminda Kloster, Gurjaani

Vi gjorde också en utflykt till David Gareji under vår vistelse i Sighnagi. David Gareji är ett klosterkomplex beläget i öknen i södra Georgien på gränsen mot Azerbaijan. Ända sedan 500-talet har munkar bott och levt på denna väldigt ogästvänliga plats. Bostäderna bestod av grottor och det är ett häftigt ställe väl värt ett besök om man är i trakten om än på tok för varmt för min del.

David Gareji Klosterområde

På det stora hela kändes vistelsen i Signaghi som en semester under semestern. Ett ställe där man kan koppla av, äta god mat, dricka vin och ha det allmänt lugnt och skönt. Varje kväll anordnade värdfamiljen en stor middag för alla gäster och borden var överfulla med mat i alla dess former. Äggplantor i valnötssås, tomat/gurksallad, kåldolmar, kyckling, potatis och mängder med andra godsaker. Dessutom bjöds det på så mycket vin och chacha som vi kunde dricka. Varje middag blev alltså väldigt långdragen och slutade ofta mer som en fest än en middag. Ett perfekt ställe att koppla av efter några ansträngande dagar i bergen och den plats i georgien som hittills överraskat mest positivt på mig!

Svaneti visade sig vara ett så behagligt område att jag stannade där en vecka. Det jag sysselsatte mig med förutom att umgås med andra resenärer om kvällarna var förstas att vandra i bergen. Eftersom jag är en lat resenär har jag inte med mig tält, sovsäck, kök och liknande utrustning (något jag dock ångrar nu) utan jag fick nöja mig med en-dags turer med Mestia som utgångspunkt. Lyckligtvis finns det gott om intressanta alternativ i området och den absoluta favoriten kom att bli Coruldi Ridge. Coruldi Ridge är en kam pa 3300 meters höjd ifrån vilken man har magnifik utsikt över framförallt det väldigt närbelägna Mt. Ushba (4710m), Kaukasus drottning. Vyn fran kammen skiljer sig dramatiskt beroende på vilket håll man står vänd mot. Blickar man nedåt i dalen syns Mestia långt där nere i grönskan, snor man ett halvt varv så uppenbarar sig en helt ny värld av is, snö och sten. Vyn ar så otrolig att jag inte ens vill försöka mig pa att beskriva den närmre. Hänvisar istället till några bilder samt ett citat fran Peter Nasmyth som jag inte kan toppa:

"You look down on two huge glaciers – the Ushba Ice Fall and Chalati Glacier. The tower of Chatin Tau (4368m) rises up directly ahead like a Mt Doom – and lording above all is Ushba, now awesomely close”

Mt Chatin Tau (4368m) and the Chalati glacier

Me in front of Mt. Ushba (4710 m)

Mt Ushba (4710 m)

Mestia valley seen from the Coruldi Ridge

Att ta sig dit på en dag är dock lite lurigt. Mestia där jag sov ligger på 1300 meters höjd vilket alltså skulle innebära en vandring på över 2000 höjdmeter på en dag, och man ska ju tillbaka med... Jag fuskade därför något och tog en jeep halvvägs upp men det var ändå en rätt ansträngande vandring. Mina lår brinner fortfarande, tre dagar efteråt. Dessutom navigerade jag ”lite” fel pa vägen ned vilket gjorde att jag fick ta mig ner genom ett skogsparti och den georgiska skogen består nästan uteslutande av ogästvänliga ting. Allt man rör ar vasst eller sticks. Taggar, nässlor och andra växter jag aldrig sett innan har dekorerat mina armar med små små blåsor.

En annan höjdpunkt i området är den superbt avlägsna byn Ushguli ca 45 km från Mestia. Det låter kanske inte så mycket men det tar över 3 timmar med jeep vilket skvallrar en del om vägkvalitén. Ushguli sägs vara Europas högsta bosättning med sina 2100 meter (om man nu räknar Georgien till Europa) och ligger onekligen spektakulärt till. Byn kanns mycket mer genuin än Mestia och stenhusen med sina skiffertak blandas med svantorn. Mest iögonfallande ar dock Skharamassivet som utgör kulissen for Ushguli. Mt Skhara med sina 5067 meter ar georgiens högsta berg.

Ushuli with Mt. Skhara in the background

Ushguli

I Ushguli fick jag återigen känna på den georgiska gästfriheten. Precis efter att ha ätit lunch (Kubdari vilket är en slags köttpaj, speciell för regionen) på ett café tillsammans med ett par från Berlin blev vi inbjudna att ansluta oss till dem. Det är inte lätt att ta sig ifrån ett bord med georgier överhuvudtaget och absolut inte utan att ha både ätit och druckit avsevärda mängder. På något sätt lyckades vi dock hinna med vår jeep som senare tog oss tillbaka till Mestia.

Lunch at a café in Ushguli

Jag grämde mig förstås fortfarande över att jag missade tillfället att flyga till Mestia. Därför gjorde jag mitt yttersta för att komma på ett flyg från Mestia istället. Mina ansträngningar gav utdelning och jag lämnade Mestia ombord ett Antonov AN-2. Jag skulle kunna skriva en mindre roman om denna flygning men eftersom jag redan gjort det vid en tidigare flygning i Tadzjikistan hänvisar jag till det inlägget istället:
http://hammarn.travellerspoint.com/33/

Jag nöjer mig med att påpeka att denna flygning, om än snarlik, var i ett mycket mindre plan, 12 sittplatser, där passagerarna sitter vända mot varandra med ryggarna mot flygplanskroppen. Antonov AN-2 började byggas 1947 och är ett tvåvingat enpropellerplan. Sträckan vi flög var endast runt 90km men det tog nästan 40 minuter. Långsamt och vingligt och väldigt lätt att bli åksjuk. Lägg därtill rejält smutsiga fönster vilket gjorde att man inte kunde njuta av vyerna lika väl som i Tadzjikistan. På det stora hela inte direkt en behaglig upplevelse men en väldigt speciell sådan. Gratis dessutom! Ja, att flyga denna sträcka som turist (eller svaneti-bo) är i det närmaste gratis. Mestia - Kutaisi kostade det mig ca 100 SEK. Georgien vill verkligen ha turister till dessa avlägsna områden.

Antonov AN-2

Antonov AN-2 cockpit

Från Kutaisi tog jag mig direkt vidare till Tbilisi för att låta låren återhämta sig och planera nästa destination.

Med siktet installt pa Svaneti i nordvastra Georgien sa borjade jag rora mig osterut. For att slippa en 12 timmars marshrutka-maratonresa sa stannade jag tva natter i Kutaisi. Kutaisi ar Georgiens nast storsta stad med sina 180 000 invanare. Sjalva staden var dock inget markvardig men utanfor finns ett par vackert belagna kloster som jag passade pa att besoka. Tack vare Giorgio, agaren av vandrarhemmet jag bodde pa fick jag dessutom reda pa att det gar flyg till och fran Mestia i Svaneti. Detta var nytt for mig och annu battre var att de ar gratis for turister! Georgien vill verkligen locka till sig turister. Givetvis finns en hake ocksa och det ar att planet, ett Antonov-2 endast gar 2 ggr i veckan och endast har 10 sittplatser. Spektakulara flygningar ar som bekant en personlig favorit men nu hade jag inte lust att vanta 3 dagar pa nasta avgang.

Antonov AN-2

Forutom att inte komma med pa en spektakular flygning sa var kanske det mest spannande som hande i Kutaisi mitt forsta mote med Skorpioner i det vilda. Jag satt i lugn och ro i hammocken i vandrarhemmet och laste "Ali och Nino" nar jag i ogonvran ser nagot krypande over betonggolvet. Nar jag tittar narmare ar det en liten skorpion! Haftigt, men efter att ha fatt syn pa bade nummer tva och nummer tre inom loppet av 30 sekunder sa drog jag upp mina (skolosa!) fotter fran golvet. Har ingen aning om dom ar giftiga eller inte men det far jag forska i nar jag kommer hem.

Min forsta skorpion!

Akte istallet snart vidare till Mestia som ar centralorten i Svaneti och de sista timmarna bjuder pa spektakulara vyer och som vanligt i bergsomraden daliga vagar. I Mestia bor ca 2000 personer och det ar gott om bade turister och turism-infrastruktur i omradet. Turistinformation, markerade vandringsleder, internet och varma duschar ar alla enkla att komma over. Det finns dessutom mangder med "guesthouses" som egentligen ar homestays som erbjuder halvpension. Perfekt for en lat resenar som mig att fa frukost och middag serverade pa fasta tider. Varje maltid borjar med en soppa, ofta gronsakssoppa, och sen ar det bara att hugga in pa vad som bjuds. Vilket bl.a. ar yoghurt och agg till frukost, kycklinggrytor, ris, brod och ost till middag. Och alltid massor med gronsaker (rodbetor, bonor, linser, sallader mm) till.

Svaneti ar ett populart resmal i Georgien dels tack vare den spektakulara naturen som huserar nagra av Georgiens hogsta berg. Dels tack vare lokalbefolkningens speciella historia och kultur. Svanerna som invanarna kallas talar ett eget sprak och har ett rikt kulturellt arv. Det avlagsna laget gor att de har fatt leva i relativ fred till skillnad fran ovriga delar av landet. Mest utmarkande och unikt for Svaneti ar dock de defensiva torn som berikar landskapet. Runt 175 torn finns utspridda i omradet, vissa byggda for over 1000 ar sedan.

Mestia med Mt. Ushba tornandes over dalen.

Mestia i sig ar dock inte sarskilt imponerande, men utgor en bra bas for vandringar och utflykter i omradet. Eftersom Mestia ligger nere i dalen (1300 moh) ar de narliggande bergen skymda och dessutom ar det betydligt varmare an man skulle kunna tro. Inte lika varmt som i Tbilisi forstas men svensk hogsommarvarme ar det nog. Svalare kvallar och natter dock vilket ar valdigt skont.

Svaneti

Mer om mina vandringar och utflykter i nasta inlagg, tankte avsluta detta med att namna nagra georgiska egenheter. Till at borja med ar spraket nagot i hastvag. Finska tycker jag ar ett udda sprak men jamfort med georgiska ar det rena norrlandskan...
Georgiska har en helt egen sprakstam och aven skrift, vilket gor det omojligt att lasa gatuskyltar, vagmarken, ja allt ar helt oforstaeligt helt enkelt. Ta nedan bokuppslag som exempel:

Georgiska, solklart eller?

Nagot annat man inte kan undga att stota pa nar man reser runt har ar den georgiska gastfriheten. Det racker med att satta sig pa ett lokalt cafe en stund sa kommer man garanterat bli inbjuden till nagra georgier bredvid. Har hant mig flera ganger redan och det speciella har ar att det ibland ar svart att varja sig. De bjuder pa mat, ol, vin, chacha (lokal sprit, typ slivovice) och nar det ar dags att bryta upp ar alla stinna och ratt runda om fotterna. Allt sker dock i goda vanners lag sa det ar bara kul men det finns nagot som att vara "for gastfri" ocksa. T.ex. vegetarianer har nog svart att forklara detta, liksom nykterister for den delen.

Carolina och Ondre (Tjeckiska resekamrater) tillsammans med georgiska vagarbetare pa Cafe Ushba i Mestia.