Östra Kirgizistan

Trött, dyblöt, öm i hela kroppen och med väldigt möra ben efter tre dagar i tält i bergen ser jag fram emot en varm dusch och en skön säng när jag anländer till hostelet i Karakol.

Tjejen på hostelet:

- "Great timing, our banquet is just about to start!"

Jag:

- "Huh, banquet?"

Tjejen på hostelet:

- "Yes, tonight is a special night, the owners are arranging a banquet for old classmates of theirs! And you are of course invited as the guest of honour!"

Jag tänker:

- "Doh!"

Men säger:

- "Wow, sounds great!"

Inser att jag inte kommer att kunna kila rätt i säng som planerat, istället verkar det bli 48-årsklassträff med ett gäng kirgizer. Svårt att tacka nej, särskilt eftersom de är väldigt intresserade av att få prata med just mig som turist som för kvällen var den enda hostelgästen. Nåja, bara att bita ihop och avvika ursäktande så fort tillfälle ges tänkte jag.

Kvällen visade sig bli lärorik. En traditionell kirgizisk bankett består av tre delar. Under den första delen sitter alla runt ett matsalsbord dukat med diverse läckerheter (av varierande läckerhetsgrad visserligen). Olika sallader, brödsorter, te och sylter dominerar. Vodkaflaskor uppbringas och som hedersgäst faller det på mig att inviga det hela. En sup senare så är 1000-frågor igång.

-"How old are you?"

-"29"

-"Ohhh!"

-"How many children do you have?"

- "Ehh, none."

- "Oh my!"

-"Are you married?"

-"No."

---Sista svaret följs av fullständig tystnad---

...och så vidare. En tjej som jobbar där agerar översättare. Hon har dessutom lagat den mesta av maten och står för serveringen samtidigt som hon tar hand om sina två små barn så hon har minst sagt fullt upp under kvällen. Att jag fortfarande var ogift vid 29 års ålder var svårsmält för många. Försökte förklara det med att vi i väst inte har lika familjeorienterade liv, mycket på grund av våra monetära rikedomar vilka ger oss större, kanske för stora, möjligheter att ägna tid åt annat. Både på gott och ont förstås. Detta mottogs med skepsis men i brist på bättre förklaring gick förhöret vidare. Intresset runt både min person och hemvist var stor, tyvärr är Sverige inte direkt välkänt i dessa områden och även om de påstod sig känna till mitt hemland så var det tydligt att kunskaperna ofta inte alls hade med Sverige att göra. Ofta hörde de ihop med Schweiz, ibland åtminstone skandinavien. Inget ont om det dock, hur mycket kan svenskar i allmänhet om Kirgizistan?

Efter ett tag (och åtskilliga glas vodka) var det dags att flytta in i vardagsrummet för del två av banketten. Här lades kuddar att sitta på ut i U-form på golvet och en duk breddes ut i mitten. Att sitta på golvet är vanligt i regionen och extremt obekvämt när man är ovan. Skräddarställningen klarar jag bara av en ytterst kort tid och var femte minut får jag omlokalisera mina långa ben. Det ålderstigna sällskapet hade lika stora besvär som jag men är det tradition så är det. Som hedersgäst placeras jag högst upp i mitten och tilldelas den finaste delen av det lamm som snart bärs in. På ett jättefat ligger enorma lammbitar täckt av ett block fett och var person tilldelas en specifik del av djuret. Vad jag fick vet jag inte riktigt men i det här fallet var det nog bäst att leva i ovisshet. Ytterligare vodka konsumeras och efter att ha ätit oss mätta så skärs resterande delar av köttet i strimlor och läggs tillbaka på jättefatet i mitten. Nudlar och spad tillsätts vilket bildar en sorts lamm/nudelsoppa. Detta utgör själva huvudrätten och vi tar alla för oss från samma fat. Traditionsenligt så äter vi med fingrarna, vilket blir ofantligt kladdigt eftersom det är en sorts soppa vi äter. Det hela går i långsam takt och nya vodkaflaskor trillar in med jämna mellanrum. En kombination av alkoholintag och trevlig stämning gör att jag börjar uppskattar banketten mer och mer. Dessutom var jag ju vrålhungrig vid kvällens början och maten är riktigt god. Snart är det dags för den sista delen, alla förflyttar sig tillbaka till matsalsbordet för mer te, lite sötsaker, mer vodka och för att avrunda det hela. Gästerna tackar sedan för sig och beger sig relativt tidigt hemåt, kanske slitna efter gårdagens nationaldagsfirande. Även jag tackar för en trevlig kväll som bara blivit bättre ju längre den lidit. Riktigt ännu är den dock inte över. När endast familjen återstår avslutas det hela med en inofficiell fjärde del vilken innebär att värdfamiljen samlas och dricker te och utbyter skvaller runt dagens händelser. Vid det här laget avvek dock jag och fick äntligen min efterlängtade skönhetssömn.

Lammköttsutdelning, bankett i Karakol.

Fett med fett, given ingrediens, bankett i Karakol.

Muslimsk bordsbön, bankett i Karakol.

Dags för huvudrätten, äts traditionellt med fingrarna, bankett i Karakol.

Banketten föregicks av en vandring i bergen runt staden Karakol i östra delarna av landet. Med mina tidigare lyckade bergsturer i åtanke (främst den i Fanbergen) så tyckte jag att ytterligare en vore det perfekta sättet att avsluta resan på. Den här gången tänkte jag att det är lika bra att vandra "på riktigt" så jag hyrde tält, sovsäck och regnjacka och begav mig tillsammans med en guide upp i bergen i närområdet. Turen var en 3-dagars trekk från 2000 meter upp längst den närbelägna Karakol Valley, förbi bergssjön Ala-Köl och upp över ett pass på 3800 meter för att sedan vandra ner mot bergsbyn Altyn Arashan och vidare ner längst Arashan Valley.

Ett par saker gjorde dock att detta inte riktigt blev den behagliga vandring jag hoppats på. Det klart största irritationsmomentet var vädret. Det regnade nästan oavbrutet under de tre dygn jag vandrade, med undantag för biten över passet då regnet byttes mot regelrätt snöstorm med hårda vindar, tung snö och hagel. Hade jag varit utrustad för den typen av väder hade det varit en sak. Nu var jag dock inte det utan knallade runt i mina lågskor och safaribrallor. Sjukt kallt kan jag lova och det tog 20 minuter innan skorna var genomvåta. Först 4 dygn senare i Bishkek torkade de... Lägg till detta att vätan gjorde stigen till lervälling så framför allt färden ner blev klurig, ett antal vurpor, blåmärken och skrubbsår samt helt förstörda sulor resulterade det i.

Nåja, helt misslyckat var det ändå inte. När vi passerade den vackra bergssjön Ala-Köl på 3500 meter sken solen en kort stund och bjöd oss på härliga vyer. När vi kom fram till Altyn Arashan dag två efter 8 timmars tung vandring väntade (för mig helt oväntat, Altyn Arashan består av fyra timmrade hus...) ett härligt varmt bad. Efter trekkingen infinner sig också den härliga känslan av att man presterat något vilket inte är att förringa.

Karakol Valley.

Lake Ala-Köl (Ja, det är en tautologi, köl betyder sjö) på 3500 meters höjd.

Karakol ligger i östra Kirgizistan och med sin närhet till bergskedjan Tian Shan i söder samt sjön Issyk-Köl i väster är det ett av landets populäraste turistmål. Issyk-Köl är större än Vänern och är världens näst största bergssjö (efter Titicacasjön). Den är dessutom badvänlig med behagliga vattentemperaturer på sommaren och sandstränder längst stora delar av dess strand. Den är också mycket turistig, främst kazaker och ryssar tar sin tillflykt hit under sommarsemestern. Detta i en region som inte direkt kryllar av badorter. Badmöjligheter var dock inte vad som lockade mig till området, jag föredrog tydligen regn, snö, blåst, kyla, ömmande vader och skavda axlar på nära 4000 meters höjd, vem hade inte gjort det? Dagen innan jag påbörjade min vandring besökte jag åtminstone sjön. Inte för att bada utan för att besöka den årliga aprikosfestivalen i byn Ak-Terek längst sjöns södra strand. Det var en väldigt liten endagsfestival med ett ganska udda program. Bland annat innehöll det höjdpunkter såsom "Fröken Aprikos 2009", lokala uppträdanden av folkmusikanter, aprikosmatlagningstävling och inte minst festivalens höjdpunkt, en traditionell hästrugbymatch, eller Ulak-Tartysh som det heter på kirgiziska (Buzkashi på tajik). Vissa kanske känner igen sporten från Rambo 3, då i sin afghanska tappning. Detta är (var) en populär sport i hela regionen och är snarlik hästpolo. Med betoning på lik då bollen bytts ut mot ett fårkadaver! Japp, dom rider runt och slåss om ett fårkadaver; utan huvud dessutom! Det här är INTE som krogstråket på yran! Det var dock en mindre intressant publiksport, ryttarna grötar ihop sig och sliter och drar i fåret tills någon får loss det från de övriga och rider iväg och försöker placera det i "målet", en upphöjd jordhög i planen. Övriga gör sitt bästa för att förhindra att detta sker.

Kyrgiziskt överhuvud, Aprikosfestivalen 2009, Ak-Terek.

Fröken Aprikos 2009(?) Aprikosfestivalen 2009, Ak-Terek.

Rugbyspelare och övriga hästburna, Aprikosfestivalen 2009, Ak-Terek.

Ulak Tartysh spelare, Aprikosfestivalen 2009, Ak-Terek.

Efter dessa händelserika och utmattande dagar återstår nu bara hemfärden. Jag lämnar centralasien och en synnerligen lyckad resa bakom mig. Framförallt Tadzjikistan och Kirgizistan är länder som lämnat outplånliga intryck (positiva sådana ) och kombinationen av den storslagna naturen och den vänliga befolkningen gör detta till en riktigt härlig region att resa i.