Första veckan i Kirgizistan

Att korsa gränsen till Kirgizistan innebar vid första anblicken ingen större förändring. Även om jag nu lagt pamirerna bakom mig så tar snart Tian Shans utlöpare vid och förgyller (och fördröjer) landtransporterna. Bakom mig på Tadzjikistans högplatåer lämnar jag också det soliga och torra vädret för ett betydligt blötare och åtminstone för befolkningen mer behagligare klimat. Efter 12 timmar och tre högre pass anländer vi i Osh, Kirgizistans näst största stad med sina 300,000 invånare. Staden utgör slutpunkten för Pamir Highway, världens näst högsta landsväg som jag från och till följt sedan Dushanbe. Osh ligger i utkanten av den subtropiska Ferganadalen som i huvudsak täcker Uzbekistans östra delar. Detta innebär bland annat höga temperaturer och en blandad befolkning där 40% är uzbeker. Såhär i efterhand hade kanske Osh inget särskilt att erbjuda, vid ankomsten var det dock väldigt välkommet med lite civilisation efter två veckor i pamirerna. Elektricitet, internet, toalettstolar och restauranger var här vanligt förekommande, fantastiskt!

Jag och Axel, tysken som jag rest med tidigare i Wakhan Valley anlände med samma bil. Av en slump hittade vi ett mycket fräscht boende i form av en privat lägenhet som värden hyrde ut. Av rena bekvämlighetsskäl blev jag kvar där ett bra tag för att ta igen mig. Staden som är en av centralasiens äldsta har en intressant historia med bland annat en av de största marknaderna i området. En hel del kvarlevor från sovjettiden kan man också fortfarande hitta i Osh. Bland annat en enorm Leninstaty på gatan med samma namn, en av få som fortfarande står kvar.

Leninstaty, Osh.

Misha the Bear, OS-maskot 1980, Osh.

Gammalt sovjetiskt Aeroflotplan i en park i Osh.

Höjdpunkten för egen del under vistelsen i Osh var nog när jag hittade en koreansk restaurang! Käket i centralasien i allmänhet är inget vidare och i Tadzjikistan i synnerhet kan det bli rätt enformigt med lammköttsrätterna som är alltför lika varandra. Fick dock kämpa för maten på restaurangen. Prova att beställa koreanskt käk på ryska själva så förstår ni varför! Det var dock väl värt mödan.

Efter Osh gick färden vidare norrut vidare norrut till Arslanbob. Arslanbob är mest känt för den omkringliggande valnötsskogen, världens största. Valnötterna uteblev dock under mitt besök, sena frostnätter hade gjort att årets skörd uteblivit. Arslanbob ligger också väldigt vackert till med höga berg i bakgrunden vilka utgör en populär trekkingdestination. Jag var sugen att bege mig upp dit men tunga regnmoln fick mig på bättre tankar. Min fäbless för Tadzjikistan har gjort att tiden i Kirgizistan redan börjat rinna ut och jag bestämde mig därför för att raskt åka vidare mot huvudstaden Bishkek.

Valnötsskog, Arslanbob.

Kvinnor som hugger gräs, valnötsskogen utanför Arslanbob.

Bishkek är, till skillnad från Osh, en storstad i ordets rätta bemärkelse. Här hittar man all världens kök (nja, kanske inte men en hel del i alla fall) även om nivån på maten är av varierande kvalitet. Shoppingcentren duggar tätt och jag får känslan att staden vill efterlikna storebror Moskva men den har långt kvar dit. Jag passade dock på att fortsätta besöka icke-centralasiatiska restauranger och ägnade mig även åt en del sightseeing. Mycket tid spenderades också på hostelet i sällskap med övriga resenärer. Eftersom mindre än en vecka nu återstår av min semester så måste jag prioritera. Jag skulle vilja ha åtminstone ytterligare en vecka här i Kirgizistan men får göra det bästa av min tid. Jag bestämde mig för att åka österut till Karakol. Karakol är utgångspunkt för vandrare, bergsklättrare och andra friluftsidkare som lockas av de närbelägna Tian Shan bergen. Med min tidigare mycket lyckade trekking i Fanbergen i bakhuvudet så tänkte jag att en liknande utflykt här vore det perfekta sättet att avsluta semestern på. Det visade sig inte riktigt gå som jag tänkt...

Monument for the soldiers of Revolution, Bishkek.

Ala-Too Square, Bishkek.

Bordtennisspelare, park i Bishkek.