Resebloggar från Travellerspoint

Tashkent Express

1 tågvagn, 70 timmar, 37 uzbeker, 1 svensk.

sunny 27 °C
Se Centralasien 2009 på hammarns karta över resan.

-Money, money! upprepar den ryske polisen på Kazansky Vokzal samtidigt som han gnider tummen och pekfingret mot varandra. Han har inte för avsikt att släppa ut mig på perrongen därifrån tåget går förrän jag betalat honom en slant. Det här är ett tåg jag inte får missa, för mycket kraft och planering har gått ner i visum och andra arrangemang. I sammanhanget handlar det om småpengar. Jag betalar utan att göra något storre väsen av mig och han släpper äntligen ut mig till tåget. Faktum är att Kazansky Vokzal fullkomligen kryllar av poliser. När tåget till Tashkent ankommer stationen får alla resenärer ta sig igenom en mur av poliser. Av Moskvas nio tågstationer är Kazansky Vokzal den varifrån tåg till centralasien avgår/ankommer. Väl på tåget inser jag snart att jag är den enda västerlänningen. Vagnens Provodnitsa (vagnvärd) verkar trevlig. Kanske inte hans uppsyn dock, mannen har ett midjemått som nog överträffar min längd. Därtill en guldblankande övre tandrad. Han skickar in mig i en tom kupe, och jag sätter mig tillrätta. Somnar ganska snart, tåget avgick 12 på natten. Nästa eftermiddag når vi Samara och tåget fylls på med nya passagerare. Tre uzbeker ansluter till min kupe. Nomonjon, 31 år och 3-barnspappa. Maxim, 21 år, på väg hem till sina föräldrar och Amantaev, vagnens skämtare som utseendemässigt skulle kunna passera för svensk. Alla är trevliga och snart har vi bekantat oss med varann. Medan Nomanjon visar bilder pa sin familj bjuder han på uzbekiskt snus, små flörtkulor man stoppar under läppen, inte helt olik vår svenska variant. Tillbringarna med Choi (te) och de ryska varianterna av Non (brod) avlöser varandra.

P1030280.jpg
Tashkent Express.

Gränspassagerna tar en evinnerlig tid. Att lämna Ryssland tar fem timmar. Att därefter ta sig in i Kazakstan ytterligare tre. Runt lunchtid dag två kan vi äntligen fortsatta vår resa. Den väldiga kazakiska stäppen breder ut sig utanfor kupefönstret. Det är glest mellan stoppen. Ett av de längre tar vi i Aktöbe, en stad där så gott som alla arbetar inom gas- eller oljeindustrin. Efter Aktöbe saknas dock Maxim. Efter lite förfrågningar visar det sig att han och ytterligare en kille från vår vagn fastnat i Aktöbe. De blev kvarhållna av kazakiska poliser och deras pass ar fortfarande på tåget. Vid nästa station dyker de båda upp igen, de har åkt om tåget i taxi och hann fram i tid. Taxiresan blev dock inte billig och de valde att ta en springnota, taxichaffisen var dock med på noterna och hann få tag på en kazakisk polis i tid. Han hoppar på tåget i jakt på Maxim och hans kumpan som rullar vidare enligt tidtabell. De försöker gömma sig i var kupe men det funkar förstås inte i längden. Polisen får tag på dem och en hetsk strid utbryter mellan främst polisen och var provodnitsa som febrilt försvarar passagerarna. Efter utdragna och bitvis heta diskussioner går slutligen tågvärden segrande ur striden. Som jag förstod det tack vare att vi befann oss pa tåget, den kazakiska polisen har inte samma befogenheter på det Uzbekiska tåget.
Maxim klarade sig undan men inte utan ett par blåmärken och en ömmande käke. En avskedspresent från polisen innan han lämnar tåget.

Kuzulkum-öknen dominerar nu landskapet vi rullar genom. Inte en öken med sanddyner likt Sahara utan den domineras av torr, till synes livlös växtlighet i form av små buskar. Uzbekerna ar oförskämt morgonpigga men förmiddagstimmarna är ljuvliga och bör inte sovas bort. Efter lunch stiger temperaturen snabbt till obehagliga nivåer. Den Uzbekiska gästfriheten är fantastisk och längst vägen köper vi på oss lokala läckerheter som Kolbaza (korv), Somsa (piroger), Marutsha (glass), ägg, nudlar och några konstiga yoghurtbollar som jag glömt namnet på. Non och Choi finns alltid tillgängligt. Inte bara i vår kupe utan i hela vagnen blir jag välkomnad och bortskämd. Snart lär jag mig namnen på fler passagerare och att gå genom tåget består i en lång rad hälsande och idel inbjudningar på en kopp te. På kvällen smusslas det med spriten, flaskor av Vino (Vet inte vad det var egentligen, inte vin i alla fall) och vodka slinker ner i rask takt.

P1030284.jpg
Vår kupe, Jag mittemot Amantaev och Nomonjom bredvid mig. Fråga mig inte varför jag sitter i bar överkropp.

Det fanns naturligtvis en språkbarriär men inte så stor som man kanske kan tro. Gester, papper och penna samt sunt förnuft tar en långt. Det finns dock gränser. Att försöka förklara att "jag jobbar som simuleringsingenjör i norra Sverige på vintertestbana för ett tyskt företag som utvecklar bland annat bromssystem till personbilar." är en harang som gör även mina svenska bekanta uttråkade halvvägs in. Maskiningenjör som arbetar inom bilindustrin kom vi dock fram till och det fick duga tycker jag. Hädanefter är jag student om någon frågar.

P1030297.jpg
Mahsitali med sina föräldrar.

Sista dagen pa tåget var den minst intressanta. Den präglades av väntan och värme. När tåget lämnar Kuzulkum-öknen bakom sig och når den Uzbekiska gränsen har temperaturen hunnit over 30-gradersstrecket. Klimatet i tågkupen kan närmast beskrivas som en bastu. Det känns som en evighet innan de kazakiska gränsvakterna släpper förbi oss. På den Uzbekiska sidan går det fortare. Som utlänning blir jag dock extra uppvaktad av läkare och sjuksköterskor. Svininfluensan har gjort att man inte får ha feber om man vill in i Uzbekistan problemfritt. Tempen tas pa samtliga i tåget, själv blev jag i alla fall insläppt.

P1030306.jpg
Ena sidan av en uzbekisk immigrationsblankett, undrar vad jag skrev under på egentligen...

Efter nästan precis 70 timmar når vi Tashkent, Uzbekistan. Att kliva av tåget är som att gå från en bekant och familjär miljö tillbaka till verkligheten, som turist i Uzbekistan. Jag och mina nuvunna vänner går skilda vagar på stationen. Jag kommer dock sent att glomma dem. Vi har bytt såväl adresser som telefonnummer och jag har lovat att skriva dem och skicka bilder från tågresan.

Författat av hammarn 24.07.2009 11:02 Arkiverat i Uzbekistan Tagged train_travel

EpostinläggFacebookStumbleUponRedditDel.icio.usIloho

Innehåll

Kommentarer

Ja, en händelserik resa verkar du i avarje fall ha!!

25.07.2009 av Astrid

Comments on this blog entry are now closed to non-Travellerspoint members. You can still leave a comment if you are a member of Travellerspoint.

Skriv dina Travellerspoint login upplysningar här

( Vad är detta? )

Om du ännu inte är medlem av Travellerspoint, kan du anmäla dig gratis.

Anmäl dig till Travellerspoint